Chanel & Hampe

I lördags när jag var hos min syster, innan vi skulle börja och göra oss iordning inför kvällensbravader.. så satt vi och kollade på 16 and pregnant på Mtv, då var det en av tjej som hade blivit adopterad när hon var liten, för hennes mamma hade själv blivit gravid i den åldern, och kände väll att hon inte var redo för att bli mamma.
Hon var nu också gravid och skulle bli mamma. Hon och killen hade gjort slut för längesen, men nu var de tvungna att ta upp kontakten med varandra igen pga att dom skulle ha ett barn tillsammans. Dock var inte hennes föräldrar så glada för det här och sa hela tiden att hon skulle adopera bort barnet. Varken hon eller pappan till barnet ville de, de ville behålla de och skulle göra allt för att de skulle bli bra. Men de insåg att det inte skulle att funka, då hon fick inte bo kvar hemma om hon behöll de, och pappan var inneboende hos en kompis så där kunde dom inte heller bo. Båda gick i skolan, därav hade dom inte råd att flytta. Så de slutar med att hon måste adoptera bort det ändå. Två dagar efter förlossningen får hon lämna bort sin bebis till dennes nya föräldrar. 2 dagar, de menade på att hon var tvungen att säga hej, innan hon sa hejdå. Usch va jobbigt de måste ha varit, och de är ju försent för att ändra sig också..
Tårarna rann när man fick se detta. Jag vet själv att jag aldrig skulle kunna göra det själv, men de fick mig iaf att tänka på min bebis som jag var tvungen att göra mig av med pga en del orsaker :(
Saknar henne jätte mkt, och önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan och fått det ogjort. Tänker på henne jätte mkt, varje gång jag ser en sån så tänker jag shit jag skulle också ha haft en nu.. Men jag vet att hon har det bra. Det blir 3 år nu i December som jag fick ta det där beslutet som jag egentligen inte ville. Men tänkte på hennes bästa, just då kunde jag inte ge henne allt de där jag skulle vilja ge henne. Hon förtjänande något bättre. Vet att vi båda grät på olika sätt när jag väl gjorde det. Det värsta jag gjort i hela mitt liv, kommer aldrig någonsin kunna förlåta mig själv för det!
I bilen på väg hem igen så spelade dom Timberland- Apologize.. Så varje gång jag hör den låten så tänker jag på henne, Chanel. Min älskade Rottis. Världens finaste hundar för övrigt.

Träffade N ett halv år senare. Det visade sig att han också hade en rottis, hans andra förövrigt. Hampe hette han. Hampe och jag klickade efter första gången vi träffades. Vi fick en väldigt speciell relation. Hampe hade en väldigt fin personlighet, var så himla go, lugn, snäll, alla som träffade Hampe älskade honom direkt. Vet även att N berättade en gång när han hade haft med Hampe ner till hans restaurang som han hade då. De hade kommit in en person som var väldigt hundrädd och bett N att ha in Hampe. Hans kompis frågade då om han inte skulle hälsa iaf, för att kanske få bort den där hundrädslan som han hade. Och efter ett tag så gick han med på det, kan ni gissa vem som inte kunde släppa taget sen. Han fulkomligt älskade Hampe och Hampe älskade honom. Han blev sedan stammis där, undrar om de va för maten eller om de var för Hampes skull ;)
N hade delad vårdnad om Hampe med hans familj, men när det äntligen var våran tid så njöt man av varje sekund och saknade hans närhet så fort vi lämnade bort honom. Från början fick han inte vara i soffan eller sängen. Han hade en egen soffpall som han fick ligga på, men hans hundögon flilrtade till sig de mesta och de slutade med att han fick ligga överallt. N jobbade på nattklubb, så jag & Hampe fick gå å lägga oss ensamna ibland. Jag i min säng och han i hans säng. Men så fort han hörde att N stoppade in nyckeln i dörren sprang han upp i våran säng och la sig på hans plats, och sen när N kom in i sovrummet för att lägga sig. Så "sov" Hampe så hårt att han "inte" hörde N. Snäll som N var fick han ligga på en liten plätt på sidan av sängen utan täcke. Snacka om bortskämd hund :) Finns så mycket att berätta om just denna hund. Men sen vid 5 års ålder fick vi reda på att han hade cancer, efter att han hade varit lite slö ett tag. Åkte in med honom, och dom opererade bort cancern. Men efter ett tag så fick han tillbaka det och de slutade med att dom fick avliva honom. Jag bodde då i Skåne, som förövrigt är en annan historia. När N ringde mig och berättade det här så bllev jag väldigt ledsen. Usch det var också en jobbig tid. Hampe blev 6 år. Skulle lätt ha levt lika många år till om de inte vore för den där jävla cancern. Tänker på honom också väldigt väldigt mycket.
Att ett djur kan betyda så mkt för en, det blir liksom som en familjemedlem. Den dagen bestämde jag mig för att aldrig skaffa mig ett husdjur igen, för att slippa smärtan. Men sen måste man ju självklart tänka på allt underbart man har fått haft tillsammans. Älskade Hampe! Älskade Chanel! Världens finaste hundar!